Begravningen
Begravningen var jätte fin. Men det var en väldigt jobbig dag, det kändes bra inne i kyrkan, det stod mycket blommor runt om kistan. Det var mycket sång och prästen va jätte bra, han berättade om pappa och de fick en verkligen att minnas mer.
Men efteråt när vi gick mot utgången och kom till den plats där dom skulle ställa ner kistan på marken och hissade ner den en liten bit, de var då det började bli jobbigt! kände att jag inte kunde kontrollera tårarna och hur paniken i kroppen blev större och större, det var något i mitt huvud som skrek att han verkligen är död! De som jag har försökt att förtränga så länge och hoppats på att allt var en dröm. Det kändes som om allt gick i kras!
När vi kom till församlingshemmet var allt ok igen, alla 79 personerna var där. Det blev mer musik och mycket prat, fika med smörgåsar och kaffe och tårta. Men de jag inte kan förstå är att man ska äta efter en begravning, känns inte rätt på något sätt. Alla sitter och pratar skrattar och har roligt, känner sig lite skyldig över att man skrattar.
Gillade verkligen talet som min pappas systers man, Åke, höll. Det började ungefär så här " När man är på en begravning så får prästen allid en att kännas som om den bortgångne är en ängel, men jag kan inte säga det om Lennart (min pappa) han var mer som Emil i Lönneberga som gillade att hitta på hyss. ". Denna meningen stämde så väl in på min pappa, men visst hoppas jag att han är en ängel som tittar ner på oss och förhoppningsvis rättar oss och visar oss rätt väg i framtiden.
Begravningar är inte det lättaste och jag känner verkligen för dom som har förlorat en närstående, vet hur jobbigt det kan vara. Men man får se de positiva och se de lyckliga åren man har fått uppleva med personen och känna sig tacksam för att man har fått den chansen.
Men efteråt när vi gick mot utgången och kom till den plats där dom skulle ställa ner kistan på marken och hissade ner den en liten bit, de var då det började bli jobbigt! kände att jag inte kunde kontrollera tårarna och hur paniken i kroppen blev större och större, det var något i mitt huvud som skrek att han verkligen är död! De som jag har försökt att förtränga så länge och hoppats på att allt var en dröm. Det kändes som om allt gick i kras!
När vi kom till församlingshemmet var allt ok igen, alla 79 personerna var där. Det blev mer musik och mycket prat, fika med smörgåsar och kaffe och tårta. Men de jag inte kan förstå är att man ska äta efter en begravning, känns inte rätt på något sätt. Alla sitter och pratar skrattar och har roligt, känner sig lite skyldig över att man skrattar.
Gillade verkligen talet som min pappas systers man, Åke, höll. Det började ungefär så här " När man är på en begravning så får prästen allid en att kännas som om den bortgångne är en ängel, men jag kan inte säga det om Lennart (min pappa) han var mer som Emil i Lönneberga som gillade att hitta på hyss. ". Denna meningen stämde så väl in på min pappa, men visst hoppas jag att han är en ängel som tittar ner på oss och förhoppningsvis rättar oss och visar oss rätt väg i framtiden.
Begravningar är inte det lättaste och jag känner verkligen för dom som har förlorat en närstående, vet hur jobbigt det kan vara. Men man får se de positiva och se de lyckliga åren man har fått uppleva med personen och känna sig tacksam för att man har fått den chansen.
Kommentarer
Trackback