Nu är vi framme vid begravningsdagen
Begravningen som jag har fruktat i 2,5 veckor har kommit. Det är hur rörigt som helst här, man ska duscha, hitta ett par passande kläder som framför allt de som faller min mamma i smak, och så har man ju den här hemska tystnaden, man vet att det hänger något i luften men man vill inte säga något.
Begravningen börjar kl 13.00 och självklart var vi tvugna att ha fika efter i församlingshemmet, med 79 pers på fika och med en tragedi som denna så har inte jag någon lust att vara trevlig och svara på dumma frågor som så pass många människor har att ställa.
Min pappa var kanske inte den trevligaste eller roligaste mannen på jorden men han va ju min pappa, han fyllde sin plats i våra hjärtan och ville att vi skulle ha de bra. han var faktiskt en envis man, om han hade fått för sig något så var de väligt svårt att ändra på detta. En dag när han låg på sjukhuset så hade han drömt om att han hade köpt en bok till min mamma, han tyckte att detta va så verkligt och han kunde inte komma på vad boken hette, jag tror han pratade om den där boken i en vecka sen.
Den här dagen tar fram många minnen både bra och dåliga.
Det känns fortfarande som om han lever, han låg så länge på sjukhuset och han va inte hemma på slutet, därför känns det som om han fortfarande finns men att jag inte har besökt honom på några dagar. De som skrämmer mig mest är att jag ska behöva gå till kyrkan idag och inse att han verkligen är död, det är de jag fruktar mest med den här begravningen.
Den här smärtan och den här sorgen som man går och bär på skulle jag inte ens önska min värsta fiende, saknaden är så stor och sorgen går inte att beskriva.
Ta de försiktigt i jul nu allesammans!
Begravningen börjar kl 13.00 och självklart var vi tvugna att ha fika efter i församlingshemmet, med 79 pers på fika och med en tragedi som denna så har inte jag någon lust att vara trevlig och svara på dumma frågor som så pass många människor har att ställa.
Min pappa var kanske inte den trevligaste eller roligaste mannen på jorden men han va ju min pappa, han fyllde sin plats i våra hjärtan och ville att vi skulle ha de bra. han var faktiskt en envis man, om han hade fått för sig något så var de väligt svårt att ändra på detta. En dag när han låg på sjukhuset så hade han drömt om att han hade köpt en bok till min mamma, han tyckte att detta va så verkligt och han kunde inte komma på vad boken hette, jag tror han pratade om den där boken i en vecka sen.
Den här dagen tar fram många minnen både bra och dåliga.
Det känns fortfarande som om han lever, han låg så länge på sjukhuset och han va inte hemma på slutet, därför känns det som om han fortfarande finns men att jag inte har besökt honom på några dagar. De som skrämmer mig mest är att jag ska behöva gå till kyrkan idag och inse att han verkligen är död, det är de jag fruktar mest med den här begravningen.
Den här smärtan och den här sorgen som man går och bär på skulle jag inte ens önska min värsta fiende, saknaden är så stor och sorgen går inte att beskriva.
Ta de försiktigt i jul nu allesammans!
Kommentarer
Trackback