All about me

Begravningen var jätte fin. Men det var en väldigt jobbig dag, det kändes bra inne i kyrkan, det stod mycket blommor runt om kistan. Det var mycket sång och prästen va jätte bra, han berättade om pappa och de fick en verkligen att minnas mer.
Men efteråt när vi gick mot utgången och kom till den plats där dom skulle ställa ner kistan på marken och hissade ner den en liten bit, de var då det började bli jobbigt! kände att jag inte kunde kontrollera tårarna och hur paniken i kroppen blev större och större, det var något i mitt huvud som skrek att han verkligen är död! De som jag har försökt att förtränga så länge och hoppats på att allt var en dröm. Det kändes som om allt gick i kras!

När vi kom till församlingshemmet var allt ok igen, alla 79 personerna var där. Det blev mer musik och mycket prat, fika med smörgåsar och kaffe och tårta. Men de jag inte kan förstå är att man ska äta efter en begravning, känns inte rätt på något sätt. Alla sitter och pratar skrattar och har roligt, känner sig lite skyldig över att man skrattar.

Gillade verkligen talet som min pappas systers man, Åke, höll. Det började ungefär så här " När man är på en begravning så får prästen allid en att kännas som om den bortgångne är en ängel, men jag kan inte säga det om Lennart (min pappa) han var mer som Emil i Lönneberga som gillade att hitta på hyss. ". Denna meningen stämde så väl in på min pappa, men visst hoppas jag att han är en ängel som tittar ner på oss och förhoppningsvis rättar oss och visar oss rätt väg i framtiden.

Begravningar är inte det lättaste och jag känner verkligen för dom som har förlorat en närstående, vet hur jobbigt det kan vara. Men man får se de positiva och se de lyckliga åren man har fått uppleva med personen och känna sig tacksam för att man har fått den chansen.

Begravningen som jag har fruktat i 2,5 veckor har kommit. Det är hur rörigt som helst här, man ska duscha, hitta ett par passande kläder som framför allt de som faller min mamma i smak, och så har man ju den här hemska tystnaden, man vet att det hänger något i luften men man vill inte säga något.

Begravningen börjar kl 13.00 och självklart var vi tvugna att ha fika efter i församlingshemmet, med 79 pers på fika och med en tragedi som denna så har inte jag någon lust att vara trevlig och svara på dumma frågor som så pass många människor har att ställa.

Min pappa var kanske inte den trevligaste eller roligaste mannen på jorden men han va ju min pappa, han fyllde sin plats i våra hjärtan och ville att vi skulle ha de bra. han var faktiskt en envis man, om han hade fått för sig något så var de väligt svårt att ändra på detta. En dag när han låg på sjukhuset så hade han drömt om att han hade köpt en bok till min mamma, han tyckte att detta va så verkligt och han kunde inte komma på vad boken hette, jag tror han pratade om den där boken i en vecka sen.

Den här dagen tar fram många minnen både bra och dåliga.

Det känns fortfarande som om han lever, han låg så länge på sjukhuset och han va inte hemma på slutet, därför känns det som om han fortfarande finns men att jag inte har besökt honom på några dagar. De som skrämmer mig mest är att jag ska behöva gå till kyrkan idag och inse att han verkligen är död, det är de jag fruktar mest med den här begravningen.

Den här smärtan och den här sorgen som man går och bär på skulle jag inte ens önska min värsta fiende, saknaden är så stor och sorgen går inte att beskriva.

Ta de försiktigt i jul nu allesammans!